Min kloka kollega Anna-Sophia Bonde skriver idag träffande om människors fördomar om kyrkan, men kanske framför allt om svårigheten att förkunna ett sunt och livgivande evangelium. Och visst känner jag igen situationerna hon refererar till, både mötet och den krypande modlösheten efteråt.
Nu är inte detta något som enbart handlar om tillfälliga gudstjänstbesökares glädjeuttryck efter konstiga gudstjänster. De stora frustrationen är just hur svårt det är att bryta igenom människors (inklusive mina egna) förutfattade meningar om vem Gud är, vad kyrkan är och vad det innebär att följa Jesus. Tänk att det budskap som är så mycket glädje, befrielse och återupprättelse har drabbats av så mycket fördomar om inskränkthet, tristess och t o m förtryck istället. Oerhört frustrerande.
Min bön blir att Gud måtte hjälpa mig att bli mer lyhörd för hans röst och hans vägledning, att låta hans vilja bli alltmer konkret i mitt eget liv. Bara så kan jag vara ett trovärdigt vittne för honom som är vägen, sanningen och livet.
Arkiverad under: Svenska kyrkan, Vardagstro | Taggad: evangelium, fördomar
…ett levande evangelium och en levande gemenskap. Det blir kanske lite konstigt att många tillfälliga besökare kommer vid sådana tillfällen där den “vanliga” gudstjänstfirande församlingen som är en trosgemenskap, inte är med; som vid dop, vigslar och konfirmationer. Så ser man aldrig att kyrkvärdarna representerar något mer än ett utdelat ljus och inte får man någon bild av vad vi menar egentligen när vi säger “kyrkans gemenskap” – och vad menar vi…? (Är det en gemenskap och hur?)
Så sant, så sant! Stämmer in i din bön!
fantastiskt – du verkar ju vara något så sällsynt som en präst med en levande tro!
Rock on!