Anders Piltz fångar i sin krönika i Dagen detta enastående, att Gud talar till oss på vårt eget språk! Han använder exemplet att Jesus talade galileiska, som uppfattades som ”lantligt efterblivet”. Men inget kan väl tydligare vara Guds levande Ord, än de ord Jesus själv uttalade? Att sedan själva grundtexten till Nya Testamentet i sig är en översättning är för mig också ett klart uttryck för detsamma: att Gud vill tala till oss på vårt eget språk, eller som Karlfeldt uttryckte det ”han talar med bönder på böndernas vis men med lärde män på latin” (nu handlade det om diktens Fridolin och inte om Jesus vad jag vet…).
Detta borde därmed rimligen innebära att Guds röst och Guds Ord är både hörbart och begripligt för alla människor, bara vi är beredda på att lyssna. Att Guds Ord inte alltid är det vi helst av allt önskar höra är en helt annan sak. Sen innebär det troligen också att ingen människa kan skylla på att det är obegripligt eller alltför avancerat för att det ska gå att tro på. Men dessutom borde också betyda att varje kristen har ett ansvar att uttrycka evangeliet så att det går att ta till sig i vilket sammanhang det än rör sig om och att det likaledes är varje kristens ansvar att förmedla ett helt och rent evangelium, eftersom det faktiskt är möjligt på alla språk! Alltså, inget fusk, inget slarv! Rent och klart, till människors frälsning.
Huga, vilken stor uppgift! Jo, det är sant och därför behöver vi både syndernas förlåtelse och den Helige Andes kraft och hjälp i den uppgiften. Vi behöver leva nära Jesus för att höra hans röst och lära känna hans dialekt, så att vi kan uppfatta alla de subtila underfundigheterna, alla dubbeltydigheterna, ömheten och strängheten, som man bara kan, då man lärt sig ett språk riktigt väl.
Arkiverad under: Vardagstro | Taggad: förkunnelse, Jesu dialekt, lekmannapredikan
