Idag kom den tredje och sista delen i Maciej Zarembas artikelserie om det flitigt använda, men sällan eller aldrig definierade ordet ”kränkt” och dess användningsområden. Liksom de två första delarna är detta en rätt obehaglig läsning om hur människor, också i ett öppet och demokratiskt samhälle, med hjälp av känsloyttringar och skruvad retorik, kan manipulera stora institutioner (i det aktuella fallet Lärarhögskolan i Stockholm). Att det får ödesdigra konsekvenser för enskilda individer är lätt att inse (åtminstone i efterhand) och att det innebär en förtroendekris för samhällets förmåga att garantera rättsäkerhet och likhet inför lagen för alla medborgare är också givet.
Sen kan jag inte låta bli att notera att det är från människor som identifierar sig såsom tillhörande en historiskt sett förtryckt grupp, som manipulationen kommer. Det är lite klurigt att formulera detta, för det jag är ute efter är det att det inte är de inblandade personerna själva som varit förtryckta, utan de personer i historien som dessa nu (med eller utan rätta) identifierar sig med. Historien tas i någon mån till intäkt för att i nutid förtrycka andra, utan att vare sig den anklagade eller det sk offret har något som helst direkt samband med dem som i historien förtryckt eller blivit förtryckta. Nåja, rörigt uttryckt kanske, men jag får väl fundera vidare, så kanske det kommer något klarare med tiden.
Arkiverad under: Allmänt | Taggad: förövare, kränkning, offer, Zaremba
Man skulle kunna fundera på det du skriver i kombination med den tämligen nya trenden att stater ber om ursäkt, eller möjligen förlåtesle, för historiska fadäser och tragedier. Utan att värdera det ena eller andra kan man ändå fråga: Vem blir upprättad av den sena och offentliga förlåtelsen och vad förändrar den egentligen?
Ja, just så. Det var klarare uttryckt, men det var så jag menade…
Fast är det så enkelt att de kollektiv av olika slag som tidigare kränkts, i nutiden upprättas genom att en enskild individ får rätt att bli kränkt på samma sätt som dem i det historiska kollektivet. Att upprättelsen alltså på ett sätt ligger i att bli kränkt, eller åtminstone i att få sin upplevelse benämnd som kränkning. I så fall har ju kränkning blivit eftersträvansvärt, eftersom det upprättar genom att erkänna individens individualistiska hållning och egoistiska inställning till rättigheter och skyldigheter. Och kanske är det just precis det som är problemet.
mycket bra sagt!